Liv & jobb
Jag heter Carl-Magnus. Oftast kallas jag för ”CM” eller Calle. Jag är född 1979 och när jag var liten flyttade jag mycket med mina föräldrar och min syster. Växte upp i Laholm, Paris, Stockholm, Zürich, Göteborg, Las Cruces. När jag var klar med skolan reste mycket. När jag var 22 år hjälpte jag en kompis att segla hem en segelbåt från Australien. Sommaren 2002 flyttade jag till Luleå för att jobba. Samma vecka jag kom till Luleå träffade jag en tjej. Vi fick barn 9 månader efter att vi träffades. Så plötsligt var jag Luleåbo. Jag fick ett barn till med samma tjej. Idag är dom där små barnen stora och har flugit ut i världen. I skrivande stund bor min äldsta son på Cuba där han jobbar på sin boxningskarriär och min yngsta son är soldat.
Under många år jobbade jag som frilansjournalist åt Sveriges Radio, gjorde ett antal P3 Dokumentärer bland annat. Idag driver jag ett fastighetsbolag där jag hyr ut stugor vid vattnet i Luleå. Jag har ett mediebolag och PT-verksamheten, sen jobbar jag som ordningsvakt mm. En ”vanlig” arbetsvecka ser ut så här: Administration/vaktmästre/byggare i fastighetsbolaget, nån strödag filmproduktion och även quiz som jag håller i på lokala pubar, hyr ut mig själv som grovarbetare/snickare, nån kväll ordningsvakt och gym/träningsverksamheten såklart.
Min träningsbakgrund
När jag var barn kom jag aldrig riktigt in i lagsport som andra grabbar gjorde. Vi flyttade mycket. Jag var aldrig sådär naturligt bra på fotboll som en del var. Jag var ganska ”pinnig” i tonåren: lång och smal. Det tog mig några år in i 20-årsåldern innan jag började växa i min kropp och lägga på mig lite massa. Men jag tränade ändå. Jag började i boxning i tonåren. Jag tränade på Majornas Boxningsklubb och senare även på Kungälvs Boxningsklubb. Det fanns en golfbana ute på landet dit vi flyttade så jag blev helt ok på golf. Hade som bäst 14 i hcp och golf lärde mig mycket om strategi och att kunna ”släppa taget” om spelet när det inte gick som tänkt. Släppa gå vidare, inte låta missnöje och frustration påverka en. När jag bodde i USA tränade jag kenpo karate och gjorde mina första timmar i gymmet med styrketräning
Åren gick och mellan jag var 23-30 tränade jag mest ju-jutsu tillsammans med barnen. Men så en dag så berättade min granne Martin Bröms att det fanns en sport som hette triathlon och en tävling som hette iron man. En kväll efter några öl i bastun tog vi i hand på att vi skulle göra ett iron man i Kalmar samma år. Martin hade varit klassetta som fjälljägare, och jag… ja… jag hade sprungit 3 km på gympan i skolan några gånger. Hur svårt kunde det va? Jag drev triathlonbloggen Järnpöjkarna om dom äventyren.
Jag fick lära mig den hårda vägen att älska löpning, simning och cykling. Jag kommer ihåg hur frustrerad jag var. Martin och jag kunde vara ute och springa tillsammans och när vi kom i mål kunde han säga ”idag gick det lätt”. Lätt??! Det gick aldrig lätt för mig att springa. Jag höll alltid på att dö. Jag sprang i ett och ett halvt år innan jag för försa gången fick den där känlsan av att ”det gick lätt”. Det kändes som att jag svävade några centimeter över marken. Äntligen.
Samtidigt träffade jag en triathlon-kamrat i Luleå som jag lärt mig mycket av i mitt idrottande: Stéphane Francois. Stéphane är en fransk triathlet som tävlat i franska landslaget som ung. Han hade aldrig slutat träna; han nötte sina 10 h timmar effektiv tid i veckan. Jag tog rygg på Stéphane. Han lärde mig simteknik och plågade mig många landsvägsmil på cykel. Tillsammans har vi också nött många kilometer i löpskorna. Jag gjorde några iron man. Bara att ställa upp och att utsätta kroppen för den mängden träning är en upplevelse. Triathlonträningen omdefinierade många av mina föreställningar om vad kroppen klarar av. Jag lärde mig att planera träning, sätta mål och genomföra. 2014 sprang jag VM i halvmarathon i Köpenhamn. Jag klev över linjen på 1 h 33 min och konstaterade att jag tillhörde de 12% snabbaste i världen på distansen 21 km. Jag kanske inte var bäst i världen, men jag var där, den dagen, redo att både lyckas och misslyckas.
Senast jag tävlade i triathlon var 2015. Efter det var jag ganska mätt. Jag tyckte aldrig att cyklingen var så kul, det tog mycket tid. Säsongen i Luleå var kort. Jag fasade ut triathlonträningen men fortsatte vara aktiv. 2019 gjorde jag ganska stora förändringar i livet. Jag gav upp idén om att jag skulle jobba på kontor. Herregud så tråkigt – och så statiskt! Min träningsklocka matade ut inaktivitetsvarningar och jag ville hellre gå i skogen än att sitta på en stol. Jag sökte nya utmaningar och bland annt så utbildade jag mig till ordningsvakt. Jag fick ordningsvaktskollegor. Vad gör ordningsvakter? Dom lyfter skrot. Jag hade och har fortfarande en kollega som är byggd som ett djur. Jag tog rygg på honom. Gjorde som han gjorde. Åt som han sa (”ät allt du ser” var tipset). Jag bulkade upp mig från 81 kg till 92 kg första säsongen. Jag hade tryck i kroppen! Mina kläder passade inte längre och för första gången i mitt liv så var jag fluffig i hullet (”välkommen till världen resten av oss lever i” som min tjej sa).
Det var ganska exakt tre år sedan jag började träna på gym. Andra året genomförde jag en dröm som jag haft: Att utbilda mig till PT. Jag älskar att nörda i grafer och träningsdata – och jag älskar att träna. I dagsläget har jag hittat en volym av träning som passar mig bra. Sammanlagt får jag ihop ungefär 7 h effektiv träning. 4 h gym + 2-3 h kampsport som jag tränar på Northpaw här i Luleå. För mig är det en perfekt kombo av styke, fys och funktionell träning kombinerat med rörlighet. På gymmet tränar jag oftast själv och uppskattar att vara i mitt eget huvud. Sen på Northpaw så har jag kamrater och sällskap, perfekt kombo! Jag sover gott på nätterna och avföringen har god kocistens. Livet på en pinne 😉